Walk the walk är viktigt för mig. Har jag sagt att jag ska göra något så vill jag få det gjort. Förespråkar jag något så vill jag själv hålla mig till det också. Det gäller både privat och som företagare. Det är ingår i vem jag är på något sätt.

Pandemi och sen krig

När allt är som det ska är det lätt att göra som jag sagt och då kan jag rätt enkelt även förhålla mig till förändringar som ändrar mina förutsättningar. Jag kan fortsätta göra det jag sagt att jag ska göra. Jag är en person som absolut påverkas av stress men jag är samtidigt bra på att hantera stressen. Jag formulerar hur jag mår och utgår sedan från det i mitt görande. Det är min medicin vid alla tillfällen. Det fungerar. Jag känner av, jag formulerar, jag agerar.

Det jag har lärt mig under de senaste två åren är att jag inte är så bra på det när det sker något stort och för mig oväntat. Det är okej tänker jag, för vem är det? Det är svårt att förhålla sig till ovisshet. Pandemin förde med sig mycket ovisshet, rädsla och död. Det var oväntat och chockande. Nu har vi kriget som kommit till Europa. Oväntat, stort och fasansfullt. Det för med sig samma sak: ovisshet, rädsla och död. Och lägg på känslor av oro och ångest på det.

Skillnaden den här gången, för mig, är att det är totalt obegripligt för mig det som händer. Pandemin är något som vi inte kunde kontrollera. Jag kan inte kontrollera eller påverka en sjukdom eller ta fram vaccin. Händelseförloppet skedde och vi anpassade oss med restriktioner, mask och vaccin.

Nu är det krig. Hur förhåller man sig till krig? Hur förhåller man sig till en människas idé om herravälde? Detta är inte utom kontroll i den bemärkelsen att vi kan påverka men det är förödande. Krig kan vi påverka med hjälpsändningar, demonstrationer och sanktioner.

Mitt i detta sitter vi nu. I ett Europa som tar ny form och vi är nära men ändå långt borta. I det ska vi leva vidare med det liv vi har. Gå till jobbet, laga middag, ta barn till skola och driva framåt med livet. Och jag förstår inte helt hur jag ska göra det. Jag förstår det i teorin men jag är dålig på det i praktiken. Jag blir så överväldigad av allt och känslorna tar över. Jag har svårt att processa och jag har svårt att begränsa mig i mitt förhållande till oron.

Walk the walk

När allt det här nu händer och jag känner mig maktlös frångår jag plötsligt den väg jag förespråkar. Det blir inget walk the walk för det är för svårt. Jag förespråkar att skriva av sig. Jag förespråkar att stanna upp och vända det negativa till antingen något positivt eller till att agera. Jag har inte lyckats med något av det de senaste dagarna. Det är svårt. Inget känns relevant. Samtidigt som jag känner att det är dåligt av mig så känner jag att det är mänskligt och jag är människa.

Det har gått fem dagar. Fem låååånga dagar. Det är inte ett helt liv. Det är en väldigt liten gnutta av ett liv. Det kanske är så att jag inte ska låta det definiera hela mig?

Att walk the walk betyder att stå kvar i det man tror på. Att agera efter sina egna råd. Det är fint. Det är till och med vackert många gånger. Men det är inte alltid det viktigaste. Inte i alla sammanhang. Ibland tappar jag bort mig på min egen väg. Det är det som är utveckling. Att stå inför utmaningar och bemästra dem.

Jag tror fullt och starkt på att det skrivna ordet hjälper i orostider. Jag tror fullt och starkt på att det skrivna ordet formulerar tillvaron för oss och skapar vägar för att hantera vardagen och dess händelser. Jag tror helt fullt på att utmaningar behövs för att utvecklas och jag tror på att vi alla hamnar i att att inte själva göra det vi tror på.

Just nu skriver jag inte. Det är för överväldigande med alla känslor. Jag klarar inte av det. Jag orkar inte se det hemska. Det räcker med nyheterna jag läser. Jag behöver inte läsa min egna skit också.

Framtiden

Och ja, jag kanske gnäller av mig på dig just nu. Det är inte synd om mig. Verkligen inte. Men jag tror att många går runt och känner sig oroliga för sin egen framtid. Jag tror att många är oroliga för sina företag, sina drömmar och sig själv och sin familj. Jag tror att det är helt naturligt att samtidigt som hjärtat brister för andra så vill vi måna om oss själva. Jag tror att det är helt naturligt att vilja avskärma sig samtidigt som händerna inte räcker till för att hjälpa. Det är blandande känslor. Blandningen består av kärlek till andra människor och rädslan för det som är mitt. Jag tycker de tankarna och de känslorna som det medför ska få finnas och jag vill inte att varken du eller jag ska må dåligt över det. Du är inte egoistisk för att du tänker på dig själv.

My five cents

1. Dina känslor får komma som de kommer. De är dina. Du är inte egoistisk för att du tänker på dig själv.

2. Tillåt dig själv att vara orolig men om det tar över för mycket så sätt en tid som du kallar för ”orostid”.  En bestämd tid då du får oroa dig och gå igenom alla dagens händelser. Låter konstigt men du kan kontrollera dina egna tankar. Du kan ersätta negativt med aktivitet. Du kan ersätta negativt med positivt. Du kan ersätta oro med fokus på jobb eller träning. Något du trivs med att göra eller behöver göra.

3. Ord är makt! Det vet du lika väl som jag gör. Tänk på att det du säger ger en känsla till mottagaren och dig själv. Tänk på att hatiska ord sprider hat. Ja, vi gillar inte det som händer. Vi tycker inte om människorna som står bakom men kanske kan det vara bra att hålla sig ifrån att sätta fokus på att uttrycka hårda ord. Det finns massor med kärlek som händer omkring oss. Sprid det! Tack Malin Lundskog för den påminnelsen.

4. Påminn dig om det bra som händer i ditt liv nu. Orosmolnet är stort men det händer bra saker. Vad är det bästa som hänt den senaste veckan? Vad är det bästa som hänt idag? Tack Eva Svärd för att du ställde frågan till mig.

5. Hur mår du? Det är en av de viktigaste frågorna som finns tycker jag. Ställ frågan till människor omkring dig. Dina nära och de du inte känner så väl. Våga det. Lyssna på svaret. Var tillgänglig för samtalet som kan bli. Vi behöver medmänniskor. Nu och alltid.