Samtal om att vara för mycket

Igår var jag iväg på Sparkling Göteborg med min man och vänner. Vi smakade på mousserade viner och champagne i tre timmar. Lite som att vara i himmelriket enligt min åsikt.

Efteråt gick vi iväg för att äta middag tillsammans. Jag åt bao med fläsk, fun med anka och wotons med räkor. Magiskt gott men oavsett vad maten smakade så var det sällskapet som gjorde allt fantastiskt. Jag hade min syster och min man där och några av mina närmaste vänner. Ett sådant tillfälle då jag känner mig rik. Rik på liv.

Samtal om att vara för mycket

Många samtalsämnen hanns med under kvällen varav ett handlade om att vara sig själv no matter what. Om att vara för mycket och vara accepterad av sällskapet. Om att det kommer en tid i livet då det inte längre känns relevant att bry sig vad andra tycker om en utan att det viktigaste är att vara som man är och att de som fortsätter att välja att umgås med en är de som är rätt personer att ha i livet.

Och ja, detta baserades på att jag är en person som lätt kan bli för mycket enligt den definition som jag känner till i de kretsar jag vistas i. Jag pratar mycket. Jag skrattar högt. Jag tar för mig. Jag pratar med okända personer som om jag känner dem. Jag gör bort mig och kommer inte be om ursäkt för det. Jag säger plumpa saker och dumma saker ofta. Jag är den kortaste i rummet men med rätt sällskap blir jag svår att missa.

Vad har ändrats?

Har jag alltid varit så? Nej! Jag har varit den tysta blyga som helst velat vara ett med tapeten. Jag har varit den som enbart pratat när tilltalad i sociala sammanhang. Jag följde med på tillställningar men pratade bara med de jag kände. Jag tog inte ett enda steg utanför min bekvämlighetszon. 

Vad har ändrats? Egentligen ingenting. Jag är samma person nu också men jag har förstått mitt värde. Jag har förstått att jag har något att ge andra. Jag har förstått att jag ger trygghet till andra och att jag kan accepteras trots att jag inte alltid är som andra i rummet. Jag har inte längre någon lust att vara där jag inte är accepterad som jag är. Jag har ingen lust att behöva anpassa mig efter den norm som rummet kräver.

Det betyder inte att jag inte är tillräckligt väluppfostrad att jag förstår att alla tillfällen inte är mina tillfällen. Ibland är det min tur att stå bakom och vara tyst. Ibland är skratten lägre och samtalen ”rumsrena”. Jag är vuxen trots allt. Och jag trivs i dessa sammanhang också för de ger mig något i mitt professionella sammanhang. Dock blir mina professionella kontakter ofta mina nära vänner efter ett tag. För att jag släpper in människor i mitt utrymme. Mitt utrymme är stort och har många rum.

Var som du vill

Att vara för mycket är inte fel. Att ta din plats är inte fel. Du ska vara så som du är. Vill du prata mycket – gör det. Vill du lyssna mycket  – gör det. Vill du skratta högt – gör det. Vill du dansa så alla ser – gör det. Vill du sjunga fast det inte är det du är bäst på  – gör du.

För vet du, vi har ett liv och det är nu. Nu är en bra plats att vara på. Och du kan vara den du tänker och känner att du är. 

Om du inte känner att du kan vara dig själv så fundera på om det är sammanhanget du tillhör som inte är mottagande eller om det är du som begränsar dig själv. Vad är det som gör att du inte uttrycker dig på det sätt du vill och vad är du i så fall rädd för?