Min favoritpoet dog igår. Jag läste om nyheten och lät det stanna vid det. Jag har haft det i bakhuvudet sedan dess samtidigt som jag gått runt och i tankarna citerat vackra meningar som han skrivit samman. Jag har redan skrivit några av de delar av dikter han skrivit tidigare men jag känner att det inte gör något att jag skriver igen. Tomas Tranströmer är värd det. Inte för att han fick Nobelpris utan för att han kunde sätta ord på sådant som jag inte kan.
Han skrev mycket om känslan av tid och hur oändligheten är och hur ogripbart det är. Han skriver om det jag tänker när jag sitter och filosoferar kring det här med människan och vår uppfattning av tid. Vi kan inte ta till oss den helt men den finns där. Vi har den hela tiden och ibland i något mellanrum fångar vi den. Väldigt kort men det känns. Det här satte han ord på. Vackert.
”En tidrymd
några minuter lång
femtioåtta år bred.”
”I dagens första timmar kan medvetandet omfatta världen
som handen griper en solvarm sten.”
”En junimorgon då det är för tidigt
att vakna men för sent att somna om.
Jag måste ut i grönskan som är fullsatt
av minnen.”
”Jag stod i ett rum som rymde alla ögonblick.”
Jag är tacksam att dina ord finns kvar här så jag kan läsa dem om och om igen.
Har aldrig haft sådant intresse av böcker om det inte varit faktaböcker och poesi är nog aldrig något jag skulle läsa.
Jag hittade inlägget med med hjälp av hashtaggen och blev intresserad och tackar för att ni gör det möjligt att fler hittar den.
Lycka till!
Vad roligt att du kikade in. Jag är också en faktaboksläsare men just Tranströmers poesi tycker jag om.