När jag sitter och skriver blir jag ett med tiden

Solen skiner och jag sitter på min altan och blir lite för varm. Men jag njuter. Augusti är en underbar månad. Man börjar förvisso märka av mörkret men dagarna är fortfarande väldigt sköna. På morgonen när jag stiger upp är det inte längre helt ljust ute och det är kallt men att sätta sig utomhus en kort stund ändå. Det tycker jag om. Jag tycker om den kalla luften och krispigheten som är. Jag sitter inte länge utan bara tillräckligt för att känna att jag lämnar sömnen bakom mig.

Nu, i solen på altanen, sitter jag med datorn i knät och skriver. Bokens text börjar ta form och jag kan mer och mer se att det kommer bli en hel bok och inte bara en mängd lösryckta sidor. Det tar en stund att forma till en enhet. Det gör jag nu och kommer göra i ett par dagar. Min redaktör ska ha mitt manus på söndag klockan 10:00. Det är så skönt att veta det. Då vet jag att jag behöver få ur mig det som jag nu sitter inne på tills dess. Efter det är det hennes hand som tar över ett kort tag tills det kommer tillbaka till mig.

Bokprocessen är spännande men energikrävande. Det är mycket som görs på kort tid. I alla fall när jag skriver. Jag trivs bäst med tajta deadlines för just skriva är en av de enda saker jag gör i sista stund. Jag förespråkar ju inte, som ni vet, att skjuta upp saker men just skrivandet skjuter jag alltid upp tills det inte längre är möjligt att låta det vänta. Det tar lång tid för mig att få orden i huvudet att ramla ner i fingrarna. Skulle jag kunna skriva ändå? Det skulle jag säkert men jag skulle inte känna samma energi och den vill jag ha när jag skriver. I det här fallet skapar prokrastinering kreativitet. Här blir Parkinsons lag väldigt gällande. Det tar den tid jag ger det.

När jag sitter och skriver blir jag ett med tiden. Jag märker inte av den utan vi flyter samman. Det är en bra känsla. Jag pausar när jag fyller på min kopp med te och jag tittar upp när någon gör mig uppmärksam på att jag inte är ensam. Samtidigt som jag uppfylls av den känslan är jag full av frustration. Frustration över att i huvudet är allt självklart men orden formar sig inte till de meningar jag vill ha för de finns inte. En känsla är svår att överföra för jag inser att i huvudet är det inte ord utan känslor. Men jag gör så gott jag kan och jag vet att när processen är över och jag trycker skicka till tryckeriet så finns alla ord och meningar på plats.