Familjen och livet
Med fokus på det viktiga
Idag är det surdegsdagen och min tanke var att skriva ett peppande inlägg kring hur du ska ta tag i det du behöver göra. Jag känner mig inte speciellt pepp idag och har ingen direkt lust att prata surdegar eller varför vi skjuter upp saker. Idag har jag fokus på det viktiga. Det viktigaste. Mitt land och människorna.
Jag vill prata om skräck och kärlek. Om nedstämdhet och sorg. Om känslan av maktlöshet. Och ilska. Ilska över att någon ska få lov att skrämma oss och ta ifrån oss vår säkerhetskänsla. Jag påverkas alltid väldigt hårt av alla hemskheter som sker i världen och som når mig. Jag mår oerhört dåligt och har väldigt nära till tårar. Jag blir fullständigt sänkt och handlingsförlamad.
Kanske reagerar jag för starkt och kanske låter jag känslorna ta över för mycket men det är så jag fungerar. Jag vet att jag inte ska vara rädd men det är svårt att låta bli och jag vet att jag inte ska oroa mig för det jag inte kan påverka. Även det är svårt.
Jag måste tro på att kärleken övervinner.
Själv tankar jag värme, medmänsklighet och kärlek, omtanke och generositet. Framför allt i sådana här stunder. Jag mår så mycket bättre av det, och tror också det är det sätt jag kan bidra på bästa sätt. Samtidigt som jag på intet vis vill förringa förtvivlan, ilskan, avskyn och rädslan.
Allt får plats.
Och för mig håller jag fokus på det ljusa, för att kunna härbärgera även det mörka.
Jag håller med dig men min första känsla är alltid rädsla och jag tycker att man får vara rädd. Skillnaden är om man låter rädslan ta över. Doxk kan rädsla leda till mycket bra. Till det du pratar om som är ett mycket bra sätt att hantera skrämmande situationer.
Jag tänker på alla som bor runt omkring Stockholm med värme och kärlek.
Jag själv tog tag i min bokföring som är en stor surdeg för mig och ska ordna med alla papper runt omkring min bokföring. Jag är även tacksam att jag ändå har lagt alla papper för 2016 i en hög och 2017 i en hög. Nu ska strukturen bli till ypperlighet. Så skönt. Känner mig lite stolt att allt för första halvåret är klart i pärmen och nu har jag andra halvåret kvar. Med detta önskar jag alla en riktig fin vårdag och ta tag i era surdegar för de är energitjuvar!
Vad skönt att ta tag i något som verkligen behöver göras. Tydlig struktur är så sönt. Och ja, surdegar är energitjuvar.
Man får vara rädd. Men jag hoppas det också är lika OK att inte vara det. För mig fungerar sinnesrobönen ganska bra även här, jag finner också kraft i allt det positiva som klev fram igår, mitt i mörkrets stund.
När det gäller surdeg så gav jag upp bakandet när jag inser man måste följa recept. Inte heller min grej. Surdegen bokföring har jag sedan ett år skaffat hjälp med, oj vad det var värt pengarna att låta någon som har fallenhet, intresse och engagemang i sådant pill göra så.
Tänk ändå hur olika vi är, och så ska det vara.
Det är just det jag tycker är viktigt, att alla får reagera på sitt sätt. Det finns ingen mall för känslor. Jag känner mig varm och känner hopp när jag ser de som agerade med kärlek. Otroligt viktigt.
Att lämna ifrån mig bokföringen är en av de bästa sakerna jag har gjort som företagare.
Rädsla är ok, så länge den inte lamslår. I svåra tider är alla som kallas modiga i första hand rädda. Ytterligare ett väldigt mänskligt drag. Det gäller bara att rädslan inte ska övergå i hat. Den vägen är svår att överge senare…
Onej, i hat får den inte gå över i men lamslår tror jag att den gör en liten stund. I alla fall för mig som inte själv behövde springa för mitt liv. Mod kommer ur rädsla som du säger.
Jag är som du, mina känslor tar över först. Jag blir chockad, rädd och framförallt väldigt sorgsen. Jag gråter för allt som är fel i denna värld och för mina egna sorger på samma gång, när ventilen ändå öppnas. Men sen kommer kraften tillbaka och då finns inget som kan stoppa mig! Allt finns inom mig, alla känslor måste få utlopp för att göra plats för handlingskraften. Jag tror det blir värre om jag försöker lägga locket på.
Lägger jag locket på övergår det i oro som inte släper. Jag behöver få vara rädd och sorgsen. Skulle de hända i min närhet så vet jag att jag skulle agera direkt. Jag är väldigt klar i huvudet i krissituationer men när jag sitter hemma i soffan och läser och lyssnar då gråter jag.