Livet i karantän

Livet i karantän

Vem kunde någonsin tro att vi skulle hamna här? Det är overkligt allting. Som att vara med i en film. En film som man förfasas över och tänker: “Det här kommer inte hända. Det är för överdrivet.” Men här är vi och jag testar på livet i karantän.

Upp och ner

Världen är upp och ner. Det är kris. Ekonomin kraschar totalt och företagarna förlorar sina kunder över en natt. Det är tufft. Mycket, mycket tufft. Jag ser detta  dagligen nu. Vänner som sitter utan bokningar för att allt blir avbokat och inget nytt kommer in. Prognosen ser inte bra ut. Men vet ni vad jag ser mest av? Människor som tar hand om varandra. Människor som hela tiden kollar av hur andra mår och vill hjälpa till. Detta trots att deras egna läge är allt utom ljust. Jag ser en enad småföretagarvärld.

Det gör mig lycklig,

Mitt läge

Hur jag har det? Jag vet inte riktigt. Än. Jag jobbar mest digitalt så på så sätt är jag inte lika hårt drabbad men jag kan heller inte riktigt planera mina aktiviteter framöver. Jag har nämligen ingen aning hur min ekonomi kommer se ut. Jag planerade en öppen föreläsning i april. Den har jag satt på vänt nu. Det känns inte på något sätt relevant.

Jag är mitt i att starta upp ett nytt företag, som ni vet, och det är såklart lite nedslående att världen omkring mig faller ihop i samma veva. Men det är som det är och jag ändrar inte mina planer i det här fallet. Jag fixar det som ska fixas och tänker att det som sker det sker. Det går inte att ha kontroll på allt så jag väljer att hantera det jag kan kontrollera.

Livet i karantän

Hemma hos mig testar vi på livet i karantän. Tänk det trodde jag heller aldrig att jag skulle uppleva. Det är en underlig känsla att vara isolerad till hemmet men jag är ju samtidigt van. Jag jobbar hemifrån. Det kluriga är att mat ska handlas och vissa möten, som jag sett fram emot, behöver ställas in. Visst mycket kan jag som sagt göra online men allt fungerar faktiskt inte.

Mannen och jag är sjuka. Mannen var först ut. Vad vi har har jag ingen aning om men friska är vi inte. Vi har feber, ont i kroppen och jag har tunga lungor. Trots det är jag rätt pigg och jobbar på som vanligt så det är ju ändå lindrigt. Blir det värre får jag försöka ta mig till sjukhuset men så länge jag känner att jag kan hantera det så stannar jag hemma. Jag tillhör ju riskgruppen i och med mina reumatiska sjukdomar och de mediciner jag tar. Jag är inte orolig men lite läskigt är det allt.

Skapa normalitet

Jag tror att det är viktigt att skapa normalitet mitt i allt. Även om karantän är ett faktum. Visst följer jag alla nyhetssändningar och försöker få en överblick över vad som händer för det känner jag är en samhällsplikt för tillfället. Även om jag gör det så vill jag att livet här hemma ska kännas så vanligt som möjligt. Jag jobbar, har mina möten och ser till att barnen kan hålla kvar några av sina dagliga rutiner. Jag tar en kopp te och sätter mig i soffan och kollar Netflix eller bara njuter. Det där vanliga som jag alltid gör.

Sonen är hemma han också så från och med imorgon inför vi skola här hemma. Hans lärare skickar dagligen ut ett brev med vad de har gjort i skolan så dagen efter kan jag göra det de gjorde med honom. Så gott det går. Vi har såklart inte allt material men med lite fantasi ska det nog gå att göra mycket. Jag är trots allt lärare så jag får fiska fram mina pedagogerfarenheter. Idag ska han få lära sig om runskrift, skriva ett meddelande med runor och i matten ska han räkna vinklar. Det gjorde de i skolan igår nämligen.

Jag är positiv

I all oro och läskighet är jag positiv. Det är sådan jag är. Jag låter sällan något knäcka mig utan jag letar efter nya sätt att lösa saker på och letar i min stora idébank som jag har i huvudet. Jag är bra på krishantering. Det har jag alltid varit och jag tänker att det är dumt att ändra på det nu. Jag pratar med mina entreprenörskollegor och vi tillsammans tror att det finns en framtid. En annan än vi hade tänkt kanske men den finns där.

Det blir bra.

Ta hand om varandra

Livet pågår samtidigt som mycket faller samman. Jag sörjer för människor omkring mig och hoppas att när den värsta stormen är över så jag kan jag vara en del i uppbyggandet och om inte så finns jag som samtalspartner. Ta hand om varandra. Kolla hur andra i din omgivning mår och kolla om någon behöver hjälp med att handla eller något annat nödvändigt.

Le och prata med varandra.

En tanke om “Livet i karantän

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *