Jag skriver, därför är jag fast egentligen är det ju jag tänker, därför är jag men jag undrar ibland om det kanske är samma sak för mig. Jag tänker när jag skriver och skriver när jag tänker.

Jag skriver för det behövs

För mig är skrivandet ett sätt att överleva. Inte för att jag har något stort och traumatiskt i mitt liv som jag behöver fly ifrån utan för att det ger mig ordning. Det ger mig ord på mina känslor och det gör att så mycket av det som rusar i huvudet får en plats att landa. Det är även en stressreducerare och en ångestdämpning. För mig. Det är egenterapi och det är den som är livsnödvändig för mig. Jag skriver för att det behövs.

Dagboken är min vän

Jag har alltid skrivit. Sedan jag var barn. Dagboken har varit min ventil sedan jag lärde mig skriva och jag har alltid älskat det. Det härliga med dagboken är att den inte är dömande. Den tar emot orden och säger ingenting. Där kan vad som helst hamna och skulle det vara så att jag blir förfärad över mina egna ord så kan jag riva sönder sidan. Det är tillåtet.

Allt är tillåtet

Allt är tillåtet i skrivandets värld. Där får sanning och lögn plats. Där får hemskheter och glädjeämnen samsas på samma sida. Där får orden vara felstavade och handstilen slarvig. Där får allt hända. Det finns inga som helst begränsningar utom de som du själv skapar. Pappret har inga sådana alls. Inte pennan heller.

Jag älskar det ❤︎

Jag skriver bok

Just nu skriver jag mer än vanligt eftersom jag skriver på en ny bok. Kanske har du märkt det om du hänger med mig på Instagram eller så har du det inte men då vet du det nu. Boken handlar om min hantering av att leva med ångest. Det är den korta versionen. Den långa versionen kommer längre fram och sedan förhoppningsvis i bokform.