behind the scenes psykisk ohälsa
Håll käften svårt
Jag har inte haft speciellt svårt för att välja. Jag brukar ha ganska bra koll på vad jag vill men i besluten bor ångesten och då blir det så där håll käften svårt. Det gillar jag inte. Det tar av min energi och jag vet inte hur jag ska hantera det på bästa sätt. Välja är både svårt och enkelt på samma gång.
Håll käften svårt
Vad är det som gör ett val svårt för mig? Jo, det är när andra är involverade. När det inte handlar om enbart mig. Då blir jag förlamad i min tanke och handling och kan inte prata om det. Jag går in i mig själv. Försvinner. Jag stannar kvar i mitt huvud. För det mesta kan jag inte ens skriva om det för skriver jag så gör det ont. Jag väljer att hålla det inom mig. Det är sällan en bra idé men jag gör så ändå. Varje gång. Och det är det som är håll käften svårt. Det är inte valet i sig. Utan ensamheten i beslutet.
Varför gör jag inte annorlunda då? Varför pratar jag inte med någon om den typen av beslut? Det frågar jag mig själv också och jag tror att jag har kommit fram till att det här är enda gången jag tillåter mig själv att älta. Att vrida fram och tillbaka länge. Och eftersom ältande är det jag tycker minst om så vill jag inte utsätta någon för mitt eget ältande de gångerna jag hamnar där. Dumt? Ja, kanske.
Snabb i min leverans
När jag väl fattat mitt beslut är jag snabb. Jag låter det inte ligga och vänta på att jag ska agera. Jag gör det jag behöver göra direkt. Inte för att jag är rädd för att jag ska ändra mig. Det gör jag sällan när jag väl bestämt mig. Utan jag gör det direkt för annars stannar jag för länge i min ångestbubbla. Mitt agerande är direkt. Både i hur snabbt jag agerar och i hur jag kommunicerar. Jag har lindar sällan in mina beslut i bomull eller tröstande ord. Det är som det är och ut ska det. Om beslutet innefattar någon annan ja då är jag eventuellt mjukare i min approach. Det beror såklart helt vad det handlar om.
Min ångest
Beslut handlar om att välja – om att välja det som är bäst i frågan. När jag pratar om att välja menar jag inte vilken färg på tröjan som är snyggast utan om livsavgörande beslut. Om sådant som har mening för att livet ska bli som jag önskar. De besluten är viktiga. Tröjfärgen är viktig också men det är en annan nivå. När jag väljer vill jag att det jag väljer mellan ska vara tydligt och det är där det tar tid. Jag behöver definiera och begrunda det. Jag behöver veta vad som är bra och dåligt med varje del i beslutet och varför det ena är bättre än det andra. Jag behöver veta hur det påverkar kortsiktigt och långsiktigt. Jag behöver även veta hur de andra som blir påverkade kan komma att reagera eller må. Det är många stora känslor i ett. Den här typen av känslor skapar ångest i mig. För mig är ångest väldigt tryckande och ibland smärtande. Jag tänker mycket och bra men jag ventilerar det inte och därför tar det stor plats.
Jag kan både och
När jag tänker så är jag fortfarande delaktig i det som händer utanför mitt huvud samtidigt som jag är i en bubbla som är min egen. Jag fungerar utåt men i huvudet pågår ett krig. Medan jag har ångest eller är mitt i en tanke så klarar jag av att göra allt det där andra jag ska göra. Föreläsa, sitta i möten eller umgås med vänner. Det är bara jag som vet att ångesten är där. Mina kollegor ser den inte och för det mesta inte mina nära vänner heller. Den som kan notera den är min man. Han känner den. Han ser den inte utan den går in i hans kropp på samma sätt som i min. Där är vi lika.
Ångesten och jag samverkar
Hur kan jag detta? Jag har tränat i många år. Jag har varit så här så länge jag kan minnas. Ångest är en del av vem jag är. I ångesten bor mina beslut. De stannar där tills jag säger det högt. Ångest beror inte på något alls för det mesta. Den kommer bara. Den kan komma mer när jag är trött det vet jag. Hur den bestämmer att vara vet jag aldrig. Den lever sitt eget liv och jag mitt men vi behöver samverka så då gör vi det. Jag lägger inte så mycket mer värdering i det än så. Det är som det är och jag tar mig igenom det varje gång. Varje dag.