En sak som slog mig när jag var i Italien var italienarnas lugn. Visst de har temperament och när de ger sig in i en diskussion så hörs de men de tar saker med ro. De stressar inte upp sig för saker utan de promenerar fram som om inget har hänt. Jag kan tänka mig att detta inte är hela sanningen men det var vad jag upplevde när jag strosade längst med gatorna i Bologna.

Det jag såg var att vart människorna än skulle så promenerade de. Ingen sprang. De pratade med den de gick med i lugn samtalston. Vissa businessklädda och andra inte. Gick de själva fönstershoppade de och tog sig tid att hälsa på dem de mötte och träffade de någon de kände så stannade de och pratade en stund.

Ute på fiken satt de och åt sin lunch. Lugnt och sakta. Vissa pratade arbete men de flesta gjorde det inte. Nu är min italienska inte så bra men jag kunde ändå förstå att det inte var så mycket jobbrelaterat i alla fall. De åt sin lunch, drack sin kaffe och när de hade pratat klart reste de sig och promenerade lugnt dit de skulle.

Om detta beror på att italienare är på det här viset eller om det har med deras siesta att göra det vet jag inte men det var genomgående. Samma morgon, lunch, middag som kväll. Ingen hade bråttom.

[bctt tweet=”Det är dags att lyfta blicken och sakta ner på tempot.”]

Vad kan vi lära oss från det? Jag tar i alla fall till mig att livet blir skönare av att inte springa fram när det är fullt möjligt att gå. När jag springer, hastar, missar jag saker omkring mig som skulle kunna vara ett underbart möte med en person eller något vackert att titta på. Det är synd. Jag tänker att det är dags att lyfta blicken, sakta ner på tempot och heja lite mer på varandra. Ta del av varandra. Och le. De var bra på att le och skratta. Det ska jag göra mer.