En bok om ångest i min byrålåda

Förra året skrev jag en hel bok om min ångest. Jag gjorde ett djupdyk i mitt inre. I det som gör ont och hur det får utlopp i min vardag. En otroligt jobbig process som jag kände att jag behövde ta mig igenom. Jag trodde att jag ville ha svar men i själva verket visade det sig att det jag behövde var att ge ångesten tillåtelse att finnas. Som en del av mig. 

Ångest på ångest

Skrivandet gav mig ångest men lärde mig samtidigt nya sätt att hantera känslorna på. Jag blev bättre på att gå rakt in i skiten för att sedan komma ut hel på andra sidan. Och med hel menar jag inte ”frisk” utan att jag inte dog av att bege mig in i det jobbiga. Jag löste inga problem. Jag tittade dem bara rakt i ögonen, mådde dåligt och gick sedan vidare. Lite så som mina dagar i verkligheten ser ut.

Triggande händelser och ångest som alltid funnits

Jag fann händelser i mitt inre som jag helt glömt bort och jag hanterade känslor som jag visste fanns. Jag kom på nya saker om mig själv som idag är en del av vem jag är. Jag vet inte riktigt vad som är vad om jag ska vara ärlig. Det är fortfarande inte helt utrett. Jag har händelser som jag varit med om men som jag inte riktigt vet om de är helt sanna eller inte. Alltså, jag har inte hela bilden för den behöver jag få berättat för mig av andra som också var med. Och det mina vänner kommer aldrig att hända så jag får leva med min egen version. Det är okej för jag behöver faktiskt inte haka upp mig på händelsen alls utan snarare jobba med känslorna som den ger mig. 

Jag lärde mig att ångesten funnits for ever. Sedan gissningsvis sexårsåldern. Den blev en del av mig tidigt helt enkelt. Då när jag lekte tepartyn med gosedjuren i mitt rum fanns ångesten närvarande och jag kan minnas den känslan. Vad den berodde på vet jag inte riktigt. Jag tänker ibland att det bara är så jag är. Jag är en person som känner mycket inom mig och har tydligen alltid varit så. 

I byrålådan

Jag skrev boken och lade dokumentet i en mapp på mitt skrivbord. Där ligger den idag och där kommer den att stanna. Den går inte att använda i den tappning den är nu utan behöver helt skrivas om. Jag har ingen lust att skriva om den utan har helt enkelt förstått att den bara är för mig. Den var mitt sätt att lära känna mig själv. Den får helt enkelt ligga kvar i den klassiska byrålådan

Ett utdrag ut boken

Här kommer en text taget ur boken. Om att vara stark och den skörhet som bor inom mig.

”Styrkan är ett problem tror jag. Jag har alltid varit stark utåt men skör inombords. Inte ängslig. Bara skör. Det finns alltid saker att oroa sig för. Ständigt händer något omkring mig eller i mig. Det går inte att styra. Det kommer bara. Jag har lärt mig att släppa taget men något nytt dyker upp hela tiden så orosobjektet byts ständigt. Dagarna i ända. Det går inte att göra något åt. Det är väl så livet är. Min skörhet finns där bara. Jag vet inte om den alltid var där eller om den skapats av livets omständigheter

Inte ens jag själv vet vad det betyder men det känns litet och stort samtidigt. Om någon stöter till mig kommer jag att ramla. Skörheten har gråten innanför ögonlocken och en klump i halsen hela tiden. Skörheten har inga ord har jag märkt. Den känns bara. Det är inte som i lönnrummet där orden är många. Här finns inga ord alls. Här finns bara närvaro till tårarna och klumpen i halsen. Här finns inget mer än en känsla som inte har någon egen plats. Den finns inte i ångestpunkten, inte i huvudet och inte i magen. Den finns ingenstans men den existerar. Skörheten är en egen dimension av ångest som inte har en definition. Hos mig är det viktigt med definitioner. Vad är vad men skörheten är bara skör. Den har ingen bestämd väg eller något bestämt resultat. Det är bara något som är och kommer när jag minst anar det. Skörheten finns hos mig men gör sig påmind mer vissa dagar. När skörheten ger sig till känna och kommer ut ur sitt gömställe kan jag inget annat än att låta den finnas. Den får ta den plats den behöver och finnas så länge den behöver finnas. Skörheten kräver ingen extra andning. Flickan i hörnet behövs inte. Hon ger ingen styrka till känslan. Skörheten är sin egen. Den vill bara finnas där. Jag stretar inte emot förutom delen med tårarna förstås. De får stanna innanför ögonlocken. Skörheten smiter iväg när den är klar. Jag märker det inte alltid direkt. Den är bara försvunnen.”

PS Om du önskar skriva om dina känslor och det som gömmer sig inom dig då har du kommit till rätt plats. Skrivterapi är perfekt för det och jag hjälper dig. Kika in bland mina tjänster eller mejla mig.