Årskrönika 2017 – jag, bara jag

Då är det dags för femte och sista delen i årets årskrönika. Det har varit riktigt roligt, men svårt, att skriva. Jag tror jag gillar den här modellen med att dela upp krönikan i olika ämnen. De kan ju variera från år till år och också för dig om du också vill skriva en liknande variant på krönika. Sista delen, del 5, handlar om mig – jag, bara jag. För detta är ju min blogg och då får jag göra som jag vill. Faktiskt.

Jag, bara jag

Varför en del om mig själv? Jo, för jag tycker att det är lite roligt med alla dessa foton som jag tar under ett år. Nästan alla tagna av mig själv med självutlösare i handen. Det kan bli precis hur som helst vissa dagar beroende på mitt humör. Vissa dagar har jag massor med tålamod, vilket krävs för det här, men för det mesta blir jag irriterad och ibland till och med arg. Det får ni såklart aldrig se för de ”fula” och helt misslyckade fotona hamnar ju inte här på bloggen.

Så här kommer en kavalkad av foton på mig.

För det mesta när jag tar kort ser det ut så här. Jag ser inte speciellt road ut. Detta är taget med stora kameran som en selfie. Det blir väldigs sällan bra.

Ibland ser jag kanske lite väl överexalterad ut. När jag inte vet vad jag ska hitta på har jag en tendens att se ut så här. Detta är på midsommarafton och jag ville ta kort på flätorna. Bevis på att jag har rätt långt hår men att det är dolt i min knut i nacken som jag har till vardags. Det gick så där kan man säga.

Jag har otaliga suddiga foton. Det gäller att ställa stativet på precis rätt avstånd så att kameran kan zooma rätt när jag trycker på avtryckaren. Avtryckaren som ni ser i min hand på det här fotot. Det är också en av grejerna. Avtryckaren ska helst inte synas.

Till nästa år ska jag minsann se till att min dotter och min man håller i kameran lite oftare så att jag hamnar på fler foton i familjesammanhang. Det är ju alltid jag som fotograferar. Man kan tro att jag inte ingår i familjen när man tittar i bildarkivet. Kameran som jag har är min pappas första kamera som han hade sparat ihop till. Han köpte den när jag var väldigt liten så jag gissar kring 1975. Den står och pryder min hylla i vardagsrummet. Används inte, men det går säkert.

Den här fine killen håller mig sällskap på dagarna. Jag arbetar ju hemifrån och är hemma själv mycket. Det är bra för arbetets skull men ibland kan det kännas ensamt, men då kommer den här lille och ser lycklig ut över att jag är hemma. Vi tar lekpauser ihop han och jag. De går mest ut på att han vill ha godis men vi har roligt samtidigt.

Charlie, som han heter, har fått för sig att så fort jag pratar i telefon så ska han få ett ben så han springer till benskåpet och kan sitta där hur länge som helst och vänta. Jag pratar en hel del i telefon eftersom min coaching sker den vägen och ett ben om dagen räcker så han får sitta där tills han ger upp.

När jag coachar sitter jag oftast vid mitt arbetsbord med hörlurar men ibland sätter jag mig i soffan. Här vet jag inte varför jag inte har lurarna. Anteckningsboken jag har framför mig innehåller i dagsläget 157 coachingsamtal. Jag skriver allt för hand vilket egentligen inte är nödvändigt för jag kommer ihåg allt mina klienter säger. Det som är viktigt att jag kommer ihåg. Detta i sig är väldigt underligt då jag annars inte minns något alls.

Ibland blir ljuset helt fel och då ser man ut så här. Jag vet inte vad jag försöker förmedla i den här bilden men kanske – jag är snäll, jag lovar.

Jag tror inte att någon av er som läser här har missat att jag älskar te. Jag dricker rätt mycket te varje dag. Det spelar mig inte så stor roll om det har blivit kallt i koppen, men det är viktigt att det är nybryggt. Te som stått i termos för länge får fel smak. Min man förstår inte vad jag pratar om så han får snällt dricka upp ”gammalt” te.

Det är här jag sitter mest. Avtryckaren till kameran har jag i handen bakom skärmen men visst ser det ut som jag är fokuserad på att skriva. Här tar jag idé till verklighet. Här skapar jag allt som ni ser här på bloggen och på andra sociala medier. Det är här jag företagar (jepp, ett ord) kan man säga.

Jag tycker om det här fotot. Det är inget jag skulle använda i ett inlägg för vad är vitsen med att jag tittar upp. Men historien bakom fotot är att precis när kortet tas så sätter sig min son uppe i trappan och berättar något för mig. Vad han säger minns jag inte men jag vet att det var något riktigt intressant.

Ha, se här – ett foto på mig taget av min man. Det är i början av maj i år när det var så otroligt varmt och vi var på utflykt med våra vänner. Det var en mycket trevlig dag. Här har mannen och jag gått ifrån de andra en stund och tagit en kort promenad i skogen.

En solig dag vid vattnet. Återigen ett försök till selfie med systemkameran. Det är verkligen ingen enkel sak. Solen är på väg ner därav så mycket ljus i ansiktet.

Och avslutningsvis jag i tomteluva. Jag har alltid tomteluva på julafton. Det är liksom sedan gammalt och vissa traditioner är värda att behållas. Denna selfie är inte heller lyckad men den är inte helt misslyckad så det får vara mitt foto som jag önskar dig och dina nära en riktigt GOD JUL med.

Alla delar i Årskrönika 2017

Del 1 – Årskrönika 2017 – mina mål 2017

Del 2 – Årskrönika 2017 – samarbeternas år

Del 3 – Årskrönika 2017 – Bloggåret

Del 4 –  Årskrönika 2017 – detta hände

Del 4 – Årskrönika 2017 – jag, bara jag